Som Pro Patrias första kvinnliga ordförande omstöpte Marianne af Malmborg sällskapet till en ideell förening. Bidragsgivningen styrdes upp, och hon såg till att ekonomin synades i rum där även kvinnor släpps in. Mer resurser satsades på barnen. Alla barn ska ha en trygg och harmonisk uppväxt – så löd visionen, då som nu.
Vad har du för bakgrund?
Jag är konsthistoriker i grunden, från Stockholms universitet. Min inriktning är östasiatisk konst och jag har även läst kinesiska. Efter mina studier blev jag kanslist och så småningom amanuens på sinologiska institutionen. Jag hade redan då engagerat mig i Lotta-organisationen och blivit fångad av den ideella världen. Först var jag kårchef i en lokal kår och så småningom blev jag Rikslottachef. Sedan arbetade jag inom försvaret. Jag ville hävda kvinnans roll där och arbetade hårt för det.
Vad lärde du dig av åren inom Lottakåren och försvaret?
I Lottakåren träffade jag jämnåriga tjejer och upptäckte hur kul det kan vara. Jag kom in i en helt annan värld och kände en ny gemenskap med människor. Och jag lärde mig att se människan för den förmåga hon har, inte utifrån status i samhället. Att inte dra förhastade slutsatser. Jag utgår från att människor gör det de kan och mäktar med ända tills motsatsen är bevisad. Och jag lärde mig många nya praktiska saker, som att fixa en förläggning utomhus när det ösregnar, att ransonera med maten och med sin egen förmåga.
Hur kom du först i kontakt med Kungliga sällskapet Pro Patria?
Jag var generalsekreterare i Cancerfonden då. Jag fick ett brev med frågan om jag vill bli ledamot i Pro Patria och det svarade jag ja på. Strax efter att jag blev ledamot tillfrågades jag om att sitta i direktionen. Under min tid i direktionen började jag fråga hur man fördelade pengarna. Det var en del beslut jag motsatte mig på grund av innehållet i ansökningarna och på grund av möjliga jävsförhållanden. Jag mopsade mig. Det brukar jag göra när jag inte tycker det står rätt till.
Men du blev ändå ordförande?
Den tidigare ordförande Gustaf Piehl frågade mig, och jag kan fortfarande vara förvånad över det just eftersom jag varit så tydlig i min kritik av vissa beslut. Men han var väldigt angelägen om att det skulle bli en kvinna som tog över.
Hur var det att bli den första kvinnliga ordföranden?
Jag tänkte inte på det egentligen. Åren inom Försvarsmakten hade härdat mig. Jag var ju alltid enda kvinnan där. Jag minns en introduktionsutbildning med generalstabsofficerarna då chefen för underrättelsetjänsten tittade ut över församlingen och frågade: vem är damen? Då fick man resa sig upp och tala om vem man var.
Vad är skillnaden på Pro Patria när du tillträdde och idag?
Då var det en ostrukturerad fördelning av pengar till oklara ändamål. Det gick för mycket på känslor. Man tog inte reda på om det verkligen var vettiga verksamheter, och det fanns ingen systematisk genomgång av behov. Jag försökte få bättre ordning på det. Men jag märkte att jag aldrig fick vara med på presentationerna av våra finanser. De hölls en gång i kvartalet ungefär, alltid på Stora Sällskapet på Arsenalsgatan, vilket är en klubb för bara män och eftersom jag inte var man så släppte de inte in mig. Då sa jag till att detta måste ändras, och så blev det. Vi sågs på Ålandsbanken i stället.
Vad ändrade du mer angående hur direktionen arbetar?
Jag skapade en ny organisationsform. Vi blev en ideell förening med stadgar.
Tidigare var det bara ett sällskap. Alternativet till ideell förening hade varit att skapa en stiftelse, men den är mer begränsad. I en ideell förening styr du dina stadgar. I en stiftelse har du i stället en stiftelseurkund, och du är bunden till den i tid och evighet om du inte kan få permutation som beviljas av Kammarkollegiet.
Vad har utmärkt dina år som ordförande på Pro Patria?
Vi har kunnat se på verksamheten mer systematiskt. Mycket tack vare Marie Louise Bergh men också hennes företrädare Ingela Holmberg. Nu fungerar vi som en modern arbetsplats. Vi hade då som mål att ha hundra miljoner i vår portfölj, för att kunna dela ut tre miljoner. Nu har vi tvåhundra miljoner, och delar ut sju miljoner.
Har vad Pro Patria beviljat medel till förändrats under din tid?
Förr hade vi inte samma tydliga fokus på barn. Vi har nu lagt mer resurser på barnen. Och mer pengar går till föreningar i stället för privatpersoner. När vi flyttar över pengarna till organisationer kan vi vara säkrare på att barnen verkligen får ta del av medlen, och det är en trygghet.
Hur ser du på ledamöternas roll?
Det är ju fortfarande en knäckfråga. Ledamöterna var från början med och finansierade barnbördshuset med olika bidrag. De hjälpte också till med att till exempel förse sjukhuset med svagdricka eller med målarfärg. Alla hjälpte till konkret, en del med pengar och andra i naturaformer. Idag är ledamöterna mer av ambassadörer för organisationen, och de kan samtidigt syna verksamheten och se att den är relevant för det syfte vi har.
Hur ser du på framtiden för Pro Patria?
Vår vision ligger fast: att alla barn ska ha en trygg och harmonisk uppväxt. Barn kommer ju ofta i kläm. Vi ska vara väldigt noggranna med vilka vi ger oss i lag med, och vilka personer som väljs in i direktionen. Risken med en ideell förening är att fel personer kan ta sig in och kuppa verksamheten.
Saknar du att vara ordförande?
Så snart jag tillträtt på en post har jag börjat leta efter min efterträdare. Jag kände redan när Kerstin Lidman kom in att hon var en tänkbar efterträdare. Jag är glad för att jag kunde vara ordförande i tjugo år. Det har varit roligt och vi har kommit vidare på ett bra sätt. Men nu känner jag mig helt trygg med att Kerstin har den rollen, jag är bara glad för det.
Vad har du för dig efter att du slutade som ordförande?
Jag är ordförande i Sällskapet De gamlas vänner. Och så sitter jag som huvudman i två kungliga stiftelser. Det är också spännande.
Text: Anna Ringberg